CHEERS DARLING

tjugofem grader och sol, man tackar. Om 15 dagar åker vi till Dubai. Vi är lika med Jag, mamma och Amanda. Jag efterlyser ett par vita shorts!

MAKE LOVE / CAROLINA

Har varit hos pappa. Han är verkligen sig själv, säger en del konstiga saker eftersom han fortfarande har ett virus i hjärnan, men det var bara trevligt. "Vad fina ögonbryn du har Carolina" eh. Aa, tack. Va fan? haha. Dessutom lovade virrpannan mig att vi skulle åka till Madrid och kolla på fotboll i Vår. Det tackar man ju inte direkt nej till. Ska åka dit imorgon på morgonen. R kommer snart och jag måste hinna spela the sims.

MAKE LOVE / CAROLINA

åh. gud. Nytt liv säger jag bara! Jag har städat mitt rum. Ska för första gången på typ 10 dagar kolla mig i spegeln, kanske duscha. Imorse åkte jag, johanna, pappas bror Ingmar och min syster Amanda till sjukhuset. Blev faktiskt ett riktigt lyckat besök. Utan panikångest och tårar. Vi sitter i anhörigrummet och väntar på att sjuksköterskan ska komma. Det första hon säger när hon kommer in är att "Mats ville ringa hem, har han gjrot de?" Va?! är han vaken. Kan han prata?! Minns han oss?! Johanna sprang in till pappa. Själv fick vi vänta på kuratorn och läkare nummer 2. Bara bra besked i dag må jag säga. Pappa har lunginflammation, kraftig bihåleinflammation som förmodligen vandrat upp i hjärnan via centrala nervsystemet. Kanske inte så bra besked, men det viktiga är att det inte längre är livshotande. blev så glad när jag fick krama hans hand och han kunde prata med mig! Han fick dricka LOKA mineralvatten (som han hatar) ur sugrör och hostade som en galning. Ska åka dit med Johanna i kväll för att lämna sportmagasin, aftonbladet, glasögon som han frågat efter och mineralvatten som han tycker om. Han kommer inte komma hem förrän om minst 3 veckor, eftersom rehab väntar. Men det får ta den tid det tar, huvudsaken är att han finns kvar hos mig, hos oss. Jag längtar så mycket tills han kommer hem, tills vi kan åka till frankrike och han kan lära mig tennis. Tills vi grillar ute på uteplatsen i solen, tills vi ska kolla på Eldkvarn igen! ååhåå, jag kan knappt vänta.

MAKE LOVE / CAROLINA

idag känns livet lättare. Stenar har lättat från mitt hjärta. Nu är det helt plötsligt mycket skönare att le. Att skratta. Pappa var vaken idag när Johanna kom till sjukhuset. Han behöver knappt någon sömnmedel längre. Han kan dock inte prata eftersom resperaton som hjälper honom andas räcker honom ner i halsen. Infektionen dom hittade i blodet har minskat och imorgon ska jag åka dit och hälsa på. Kanske ska köpa med lite sportmagasin?

MAKE LOVE / CAROLINA

Jag får vänta några dagar mellan sjukhusbesöken eftersom jag märker att jag får världens panik anfall och gråter oavbrytet varje gång vi åker där ifrån. Johanna fick besöka sjukhuset själv och kom hem och berättade att dom hade lättat på sövningsmedel så att pappa kunde vakna upp lite. Doktorn hade pratat med honom, bett honom röra handen, röra foten, osv. Vilket han hade gjort! Detta livstecken från pappa kan jag leva på hela dagen.

saknar honom något fruktansvärt.
MAKE LOVE / CAROLINA

Jag tänker på dig varje dag och ibland ser jag framför mig hur du går omkring i lägenheten, hur du leker med Axel, dricker vin, kysser Johanna i nacken, skojbråkar med mig och skrattar.

Tårar löser ingenting, men vad gör man? När man är totalt maktlös.
MAKE LOVE / CAROLINA

tillbaka på ruta ett. Dom vet tydligen inte ens till 50% att det är hjärninflammation. Vad är det då? Vad är det som händer med min pappa? Sjukdomen gör honom till ett monster och jag är så fruktansvärt rädd för det där monstret som spökar i pappas kropp. Varje dag är en jävla pina. Hela tiden sysselsatt för att inte behöva gå omkring och tänka på det värsta, som faktiskt kan hända. Men, vad om än händer så bär jag på pappas bruna ögon, med stolthet.

Hjälplös kunde jag bara se på när pappa fördes till sjukhus den 2 Januari 12.42. Jag var inte hemma, men fick reda på allt genom telefonen. J ringde och i andra luren hör jag henne gråta, och säger "pappa är jättesjuk!" Jag minns bara att jag upprepade gånger sa till mig själv Nej, nej, det här är inte sant. Han är inte alls sjuk. Det här händer inte.

J åkte tillsammans upp till sjukhuset med pappa och jag & robin åkte hem tillsammans med Axel till J:s arbetskamrat. J:s mobil hade dött & pinkoden var glömd så jag och janne fick åka upp och lämna pinkoden på sjukhuset. Jag sa hela tiden att jag inte ville träffa pappa. Jag vill inte se honom likblek i ansiktet, slangar, dropp och allt sånt där skit. Jag pallar inte. Vi blev hänvisade till koridoren där J väntade, i precis det ögonblicket som den stora porten till koridoren öppnar sig ska sjuksköterskorna flytta pappa till en annan sal. Jag ser honom på långt håll, långt där borta i koridoren, ligger där, helt livlös på sjuksängen. Det räckte för mig, jag kan sitta här i hundra år för att någon över huvudtaget ska få ett humm om hur det känns att se sin pappa så där. Det här ÄR det värsta jag varit med om, i hela mitt liv. Om jag hade fått välja att byta ut min friska hälsa mot hans sjukdom hade jag gjort det, utan tvekan. Min älskade pappa. Fel pinkod var det också. Förbannat.

Det är konstaterat hjärninflammation. Just i detta nu ligger han fortfarande nersövd, med dropp och är ej kontaktbar och kommer inte vara det förrän tidigas Tisdag. Det återstå & se. Och du, din jävla känslokalla jävel som ringde på pappas mobil och frågade när han skickar in sin artikel och sedan sa med skrattat i halsen "jaha, kommer han dö eller??" Den vackra dagen du ligger där kommer jag skratta hela vägen till sjukhuset.

MAKE LOVE / CAROLINA

den här kvällen kan bli antingen, eller. Åt helvete eller underbar.

1. Sluta bita på naglarna!
2. Ta studenten och få goda betyg
3. Resa lika mycket som under 2009
4. Starta "Store 814"