lipsill
jag kan inte se på sport. Jag börjar alltid gråta. Sitter framför tv och kollar på repris bilder när Susanna Kallur ramlar vid första häcken under final loppet igår. Och jag gråter. Känner mig som Amanda Weilöv. Som sitter och gråter på morgonen när hon läser dödsannonser och fina dikter ur göteborgsposten. Äh. Gud. torka tårarna nu. Vad pinsam jag är. Tycker ju inte ens om friidrott.
Kommentarer
Trackback
