en bit på väg

Jag får vänta några dagar mellan sjukhusbesöken eftersom jag märker att jag får världens panik anfall och gråter oavbrytet varje gång vi åker där ifrån. Johanna fick besöka sjukhuset själv och kom hem och berättade att dom hade lättat på sövningsmedel så att pappa kunde vakna upp lite. Doktorn hade pratat med honom, bett honom röra handen, röra foten, osv. Vilket han hade gjort! Detta livstecken från pappa kan jag leva på hela dagen.

saknar honom något fruktansvärt.
MAKE LOVE / CAROLINA

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0