Min älskade pappa.
Hjälplös kunde jag bara se på när pappa fördes till sjukhus den 2 Januari 12.42. Jag var inte hemma, men fick reda på allt genom telefonen. J ringde och i andra luren hör jag henne gråta, och säger "pappa är jättesjuk!" Jag minns bara att jag upprepade gånger sa till mig själv Nej, nej, det här är inte sant. Han är inte alls sjuk. Det här händer inte.
J åkte tillsammans upp till sjukhuset med pappa och jag & robin åkte hem tillsammans med Axel till J:s arbetskamrat. J:s mobil hade dött & pinkoden var glömd så jag och janne fick åka upp och lämna pinkoden på sjukhuset. Jag sa hela tiden att jag inte ville träffa pappa. Jag vill inte se honom likblek i ansiktet, slangar, dropp och allt sånt där skit. Jag pallar inte. Vi blev hänvisade till koridoren där J väntade, i precis det ögonblicket som den stora porten till koridoren öppnar sig ska sjuksköterskorna flytta pappa till en annan sal. Jag ser honom på långt håll, långt där borta i koridoren, ligger där, helt livlös på sjuksängen. Det räckte för mig, jag kan sitta här i hundra år för att någon över huvudtaget ska få ett humm om hur det känns att se sin pappa så där. Det här ÄR det värsta jag varit med om, i hela mitt liv. Om jag hade fått välja att byta ut min friska hälsa mot hans sjukdom hade jag gjort det, utan tvekan. Min älskade pappa. Fel pinkod var det också. Förbannat.
Det är konstaterat hjärninflammation. Just i detta nu ligger han fortfarande nersövd, med dropp och är ej kontaktbar och kommer inte vara det förrän tidigas Tisdag. Det återstå & se. Och du, din jävla känslokalla jävel som ringde på pappas mobil och frågade när han skickar in sin artikel och sedan sa med skrattat i halsen "jaha, kommer han dö eller??" Den vackra dagen du ligger där kommer jag skratta hela vägen till sjukhuset.
MAKE LOVE / CAROLINA
J åkte tillsammans upp till sjukhuset med pappa och jag & robin åkte hem tillsammans med Axel till J:s arbetskamrat. J:s mobil hade dött & pinkoden var glömd så jag och janne fick åka upp och lämna pinkoden på sjukhuset. Jag sa hela tiden att jag inte ville träffa pappa. Jag vill inte se honom likblek i ansiktet, slangar, dropp och allt sånt där skit. Jag pallar inte. Vi blev hänvisade till koridoren där J väntade, i precis det ögonblicket som den stora porten till koridoren öppnar sig ska sjuksköterskorna flytta pappa till en annan sal. Jag ser honom på långt håll, långt där borta i koridoren, ligger där, helt livlös på sjuksängen. Det räckte för mig, jag kan sitta här i hundra år för att någon över huvudtaget ska få ett humm om hur det känns att se sin pappa så där. Det här ÄR det värsta jag varit med om, i hela mitt liv. Om jag hade fått välja att byta ut min friska hälsa mot hans sjukdom hade jag gjort det, utan tvekan. Min älskade pappa. Fel pinkod var det också. Förbannat.
Det är konstaterat hjärninflammation. Just i detta nu ligger han fortfarande nersövd, med dropp och är ej kontaktbar och kommer inte vara det förrän tidigas Tisdag. Det återstå & se. Och du, din jävla känslokalla jävel som ringde på pappas mobil och frågade när han skickar in sin artikel och sedan sa med skrattat i halsen "jaha, kommer han dö eller??" Den vackra dagen du ligger där kommer jag skratta hela vägen till sjukhuset.
MAKE LOVE / CAROLINA
Kommentarer
Trackback
